Konstigt att man inte är helt knäpp

E har ett häftigt humör. Vissa dagar är han fruktansvärd rent ut sagt, låter kanske hemskt men jag är den första att erkänna det.

Igår låg han och grät i sin säng för att han hade ont i rumpan, han fick kräm, puder och alvedon. Det är inte konstigt att han har ont i rumpan då han alltid har blöja på, alltid alltid alltid. Och han bajsar löst flera gånger om dagen, det fräter rent ut sagt. Idag efter duschen sa jag att han fick vara utan blöja en stund för att lufta rumpan för att han inte ska ha ont ikväll. Jag erbjöd fina kalsonger och var så pedagogisk som det går. Detta utlöste ett rasande anfall. Spott, tårar, skrik och vrål. Då är det svårt att vara pedagogisk efter en halvtimmes anfall samtidigt som man har storebror i duschen och en lillasyster som blir ledsen för att storebror skriker konstant. Får man bli vansinnig då? Ärligt talat blev jag väldigt arg och frustrerad. Till slut åkte blöjan på och han fick gå upp där uppe och skrika så att vi skulle slippa höra på honom. För inte slutade han skrika för att han fick på blöjan... då var det tofflorna som saknades, pyjamasen som satt konstigt osv.

Som tur är har jag bara ett sådant monster. De andra två är snälla som små änglar som tur är annars hade jag definitvt blivit helt knäpp.