Ännu en ensam helg

Pappan åkte på kickoff med jobbet fredag och lördag. Mamman blev därmed ensam hemma med en febrig fyraåring, en pigg och frisk treåring och en bebis som vägrade att sova. Lagom kul...

Som tur var kompenserades det hela delvis på söndagen då pappan åkte iväg med gossarna och mamman och bebis fick en lugn eftermiddag i alla fall.

Karlar

Pappan fick åka iväg på fest och träffa sina vänner lördag kväll. Sa att han skulle vara tillbaka vid 11 på söndag förmiddag. Mamman och barnen hade en tuff natt med kissiga sängar, mardrömmar och amning. Klockan 11 på söndagen kom och gick.

14.00 dyker pappan upp till slut och går genast och lägger sig och sover i två timmar. Mamman är lagom road... barnen undrar var pappa är och varför han sover.

16.00 skickar mamman in barnen till pappan och han har inte mycket annat val än att masa sig upp.

19.00 Killarna går och lägger sig, mamman sköter hela nattningen medan pappan sitter och glor i soffan.

19.30 Äntligen är killarna nattade och tysta och mamman får gå och duscha efter en lång dag. Pappan sitter och glor i soffan.

19.50 Lilla L vaknar och är hungrig, mamman stressar ut ur duschen. Mamman ammar och lägger sedan ner lillan i hennes korg. Ger nappen och buffar i rumpan om och om igen. Lillan gnäller och gnyr, men somnar så småningom. Pappan sitter i soffan och glor.

20.30 Mamman har lyckats få lilla L att somna gott för natten i sin korg och kan sätta sig ner för första gången på hela dagen och göra det hon vill. Dock hägrar tvätthögen som väntar på att vikas och alla leksakerna som ligger omkring spridda väntar på att plockas undan. Nu är enda möjligheten på hela dagen för mamman att göra iordning de sakerna. Pappan sitter och glor i soffan. Mamman suckar och drar sig upp och börjar vika tvätt och plocka leksaker, men lilla L gnyr till och mamman går in för att ge henne nappen. "Jaså, är det dags?" muttrar pappan från soffan och fortsätter att glo.

Jämnställdheten i familjen är fascinerande...

Världens snällaste barn

Ja, ibland tror jag faktiskt att jag har världens snällaste barn (men vissa dagar är jag helt säker på att jag inte har det).

Vår lille E som är 2 år och 10 månader gammal avgudar verkligen sin nya lillasyster. Han hjälper sin mamma med henne hela tiden. När hon ligger på lekfilten och tittar på sina saker sitter han bredvid och drar i speldosan. Så fort och piper minsta lilla så ger han henne nappen. Han vet ju själv att nappen är livsviktig. Om hon blir för ledsen ropar han genast på mamma. När lillasyster sitter i sitt babyskydd och är lagom road (hon gillar inte alls att åka bil) står E bredvid och gungar babyskyddet för att hon ska somna och drar i den lilla speldosan som hänger på babyskyddet. Så säger han till mamma att hon får ta på sig skorna så passar han lilla L. Jag har aldrig bett honom att hjälpa till utan han gör det helt självmant och är mycket stolt när han får henne att bli glad. Så fort hon är nöjd tittar E på henne och säger "Titta mamma, nu är hon glad!".

Vår store V hjälper hela tiden till med både det ena och det andra och håller stenkoll på lillbrorsan. Han berättar förnuftigt för mamma om allt han ser och tänker. Just nu saknar han dock mormor väldigt mycket då hon är långt borta i "svarta huset" som V själv säger.

Ja, och så lilla L förstås. Hon har blivit en allt nöjdare bebis, men föredrar helt klart att hela tiden vara nära mamma. Favoritpositionen är att sitta lutad mot mammas ben i soffan och sitta och prata med mamma i all oändlighet. Till och med pappa fick ett litet leende när L satt i mammas knä på det viset.

Sjuklingar

Nu är V också sjuk och lilla L snorar vidare. Vi som hade tänkt fotografera barnen imorgon, men det blir nog inget med det. Lilla L är dessutom full av hormonprickar i hela ansiktet så hon är inte så vacker just nu.

Du och jag, mamma!

Det är vad lilla L säger. Det är bara mamma som gäller, alltid. Pappa har vyssat, skojat och lockat i 55 min men lilla L bara gnäller och skriker. Jättetrött men vägrar att somna vad pappa än gör. Mamma har till slut inte hjärta nog att höra lillans sorg och tar över. 2 min senare sover lilla L djupt i mammas famn, trygg och nöjd. Pappa är inte värd fem öre. Han är fullkomligt överflödig tycker lilla L, det är bara mamma som duger i vått och torrt.

V och E sover också sött och ser framemot storasyster M:s ankomst imorgon.

Motion

Idag traskade lilla L och jag ner till vårdcentralen för vägning. Så nu känner jag mig lagom duktig, 30 min dit och 30 min hem så det blev en rejäl promenad (i alla fall för någon som fortfarande dras med foglossning, ska inte den försvinna i samma stund som bebisen är ute?). Dessutom var skruttan vaken och nöjd i vagnen hela vägen hem, vilket aldrig hänt innan (jag var omåttligt tacksam för det då jag givetvis glömt sjalen hemma). Lillskruttan vägde hela 4140 gram, var 55 cm lång och hade ett huvudomfång på 37 cm. Hon växer sakta men säkert och har som sagt äntligen överstigit 4 kg strecket (vilket brorsorna gjorde redan vid 3 veckors ålder och då hade alla tre samma startvikt i stort sett).

Den ömma modern hoppas på att minska sin vikt med sisådär 10 gravidkilon som envist hänger kvar med hjälp av några sådana här långa promenader i veckan, vi får se om det gör susen. Kanske ska ta och minska på godsakerna lite också... vilket är betydligt svårare än att promenera.