Världens snällaste barn

Ja, ibland tror jag faktiskt att jag har världens snällaste barn (men vissa dagar är jag helt säker på att jag inte har det).

Vår lille E som är 2 år och 10 månader gammal avgudar verkligen sin nya lillasyster. Han hjälper sin mamma med henne hela tiden. När hon ligger på lekfilten och tittar på sina saker sitter han bredvid och drar i speldosan. Så fort och piper minsta lilla så ger han henne nappen. Han vet ju själv att nappen är livsviktig. Om hon blir för ledsen ropar han genast på mamma. När lillasyster sitter i sitt babyskydd och är lagom road (hon gillar inte alls att åka bil) står E bredvid och gungar babyskyddet för att hon ska somna och drar i den lilla speldosan som hänger på babyskyddet. Så säger han till mamma att hon får ta på sig skorna så passar han lilla L. Jag har aldrig bett honom att hjälpa till utan han gör det helt självmant och är mycket stolt när han får henne att bli glad. Så fort hon är nöjd tittar E på henne och säger "Titta mamma, nu är hon glad!".

Vår store V hjälper hela tiden till med både det ena och det andra och håller stenkoll på lillbrorsan. Han berättar förnuftigt för mamma om allt han ser och tänker. Just nu saknar han dock mormor väldigt mycket då hon är långt borta i "svarta huset" som V själv säger.

Ja, och så lilla L förstås. Hon har blivit en allt nöjdare bebis, men föredrar helt klart att hela tiden vara nära mamma. Favoritpositionen är att sitta lutad mot mammas ben i soffan och sitta och prata med mamma i all oändlighet. Till och med pappa fick ett litet leende när L satt i mammas knä på det viset.