Pojkarna leker med lego, de har byggt ett
Zoo. Ibland känns det som om vi lever i ett
Zoo själva, men så igår kväll fick jag en sån där
insikt som kommer då och då. Först när jag läste för V innan han skulle sova (E hade somnat i pappas knä tidigare) och vi hade det vara
så mysigt. Sen när lilla L var ledsen senare på kvällen och jag satt inne hos henne och buffade lite i rumpan för att hon skulle lugna ner sig. Tittade på det där
lilla ansiktet, nappen som det suttades ihärdigt på, de
små händerna som höll hårt i filten och det korta
ruffsiga håret. Tittade till de sovandes små gossarna som var
så fina i sina sängar. Stoppade om dem och insåg hur
rik jag är.
Tänk att jag (jag!) har välsignats med tre friska och fullkomligt fantastiska barn! Ibland är livet uppochner men så får man ett slag i huvudet och inser hur fantastiskt det är. Mina barn är
fantastiska, unika, underbara, fullkomliga mirakel som jag kan ösa de vackraste ord över i all oändlighet.
Tack för mina barn, tack för mina små mirakel!