Livet utan morfar

Nu är det 3 månader sedan som morfar dog. Mormor bor på ett hem numera och deras två hus stor tomma och öde.

Det känns så konstigt att leva i en värld där morfar inte finns. Varje gång jag är hemma hos mina föräldrar ser jag deras sommarstuga. Det går inte att föreställa sig att jag inte ska få se morfars långa gängliga gestalt som beskär rosenbuskar, rensar rabatter eller plockar i garaget när jag tittar ut genom mina föräldrars köksfönster. Det finns inte. Att säga bara mormor. Mormors hus och inte mormors OCH morfars hus. Det finns inte. Att ha en ledsen, arg och dement mormor finns inte heller.

Jag är oerhört tacksam för den tid jag fick med min morfar, han fick många år på jorden. Hela 96 år, 2 månader och 5 dagar. Känns overkligt att han bara hade drygt 2 månader kvar hos oss när vi firade hans 96:e födelsedag i deras hus. Vi var där allihop. Barnen, barnbarnen och barnbarns barnen.

Mormor har blivit läkarundersökt. Alzheimers demens har hon, men hennes kropp är helt frisk. Där finns inte ett enda fysiskt fel på henne och hon är ovanligt frisk för att vara snart 91 år gammal. Läkarna säger att hon kan leva många år till.

Tänk vilka gener jag har... farfar blev 92 år (4 år sedan han dog) och morfar blev 96 år medan mormor blir 91 år i maj och farmor blir 88 år i juni. Lite skrämmande, jag förutsätter nästan att jag blir 90 år gammal... det är ju normalt i mina ögon. För min man är det annorlunda dock, hans farfar dog vid 62 år, hans mormor och morfar var omkring 65 båda två medan hans farmor däremot blev 90 år.

Vi saknar dig, morfar...